Skolkonferens
Hmm… mitt förra inlägg försvann… det jag tönkte säga i det är att jag äntligen fått tag på och läst Dark Elf Trilogy av R.A. Salvatore. Den har jag längtat efter!
---------------------------------------------------------
Nu så, till ämnet. I dag och igår har jag tillbringat på Skolkonferens -05, som anordnades av Emerichfonden. I två dagar har vi lyssnat på föreläsningar och diskuterat. Vad har vi pratat om? Jo, hur en bra skola ska vara, hur en bra lärare ska vara, hur en bra rektor ska vara. Vi har också diskuterat mycket om utanförskap och vad skolan kan göra för att hjälpa de som håller på att trilla dit. Vi som var med var elever, lärare, polis och övrig skolpersonal. Överlag var Stockholms gymnasier ganska dåligt representerade, det var bara vi och möjligtvis någon mer. Sen fanns grupper från olika skolor ute i landet, även flera olika organisationer som Ungdom Mot Rasism, Skolor Mot Rasism, Rädda Barnen och Stockholms FN-förening var där. Måste ju säga att vi fyra från Kungsholmen pratade ganska mycket, och faktiskt fick en hel del bra sagt. Det var otroligt intressant och fick mig verkligen att fundera på vad jag tycker och tänker, vad jag tycker är viktigt. Fick även en del kontakt med elever från andra skolor iochmed att vi åt tillsammans, hade pauser tillsammans och satt bakom varandra i aulan. Men främst var den här konferensen inspirerande. Alla som talade var så otroligt engagerade! jag fick verkligen en kick och kände: Vi KAN förändra!
Igår var också skolminister Ibrahim Baylan där i en timme. Sorgligt nog blev jag besviken på sättet som frågorna sköttes på. Baylan snackade i en kvart ungefär, sen fick vi ställa frågor i 45 minuter. Jag tror vi hann med 6-7 frågor, varav den allra första ställdes av en elev från min skola. Efter det var det bara äldre herrar som fick fråga, även fast vi var flera elever som räckte upp handen i minst tio minuter, en tjej nästan en halvtimme. Sånt gör mig så förbannad. Varför får inte vi ställa våra frågor? Vi är på en skolkonferens, och vi elever deltar, då ska vi få delta fullt ut! Fast det sorgligaste var faktiskt att han försökte slingra sig, han som hade delat ut ordet. Han sa "det är svårt att se härifrån, man måste räcka upp handen ordentligt." Det låter ju rimligt, man måste ju se nån för att ge den en mikrofon! Det var bara det att min arm var sträckt rakt upp, även min kropp, och han stirrade på mig och gick förbi. Sånt gör ont. Riktigt ont. Människor som inte kan tro att ungdomar kan ställa vettiga frågor och acceptera svar, tänka själva och faktiskt vara engagerade, såna människor gör mig så sur. Jag trodde att på en konferens som bl.a. handlade om diskriminering händer inte sånt. Tji fick jag.
Nu låter det som att jag är jättebesviken på konferensen och att jag bara kommer komma ihåg det. Men så är det icke! Jag tyckte konferensen var överlag jättebra och jättetrevlig, och speciellt - intressant! Alla som inte var där missade verkligen nåt!
---------------------------------------------------------
Nu så, till ämnet. I dag och igår har jag tillbringat på Skolkonferens -05, som anordnades av Emerichfonden. I två dagar har vi lyssnat på föreläsningar och diskuterat. Vad har vi pratat om? Jo, hur en bra skola ska vara, hur en bra lärare ska vara, hur en bra rektor ska vara. Vi har också diskuterat mycket om utanförskap och vad skolan kan göra för att hjälpa de som håller på att trilla dit. Vi som var med var elever, lärare, polis och övrig skolpersonal. Överlag var Stockholms gymnasier ganska dåligt representerade, det var bara vi och möjligtvis någon mer. Sen fanns grupper från olika skolor ute i landet, även flera olika organisationer som Ungdom Mot Rasism, Skolor Mot Rasism, Rädda Barnen och Stockholms FN-förening var där. Måste ju säga att vi fyra från Kungsholmen pratade ganska mycket, och faktiskt fick en hel del bra sagt. Det var otroligt intressant och fick mig verkligen att fundera på vad jag tycker och tänker, vad jag tycker är viktigt. Fick även en del kontakt med elever från andra skolor iochmed att vi åt tillsammans, hade pauser tillsammans och satt bakom varandra i aulan. Men främst var den här konferensen inspirerande. Alla som talade var så otroligt engagerade! jag fick verkligen en kick och kände: Vi KAN förändra!
Igår var också skolminister Ibrahim Baylan där i en timme. Sorgligt nog blev jag besviken på sättet som frågorna sköttes på. Baylan snackade i en kvart ungefär, sen fick vi ställa frågor i 45 minuter. Jag tror vi hann med 6-7 frågor, varav den allra första ställdes av en elev från min skola. Efter det var det bara äldre herrar som fick fråga, även fast vi var flera elever som räckte upp handen i minst tio minuter, en tjej nästan en halvtimme. Sånt gör mig så förbannad. Varför får inte vi ställa våra frågor? Vi är på en skolkonferens, och vi elever deltar, då ska vi få delta fullt ut! Fast det sorgligaste var faktiskt att han försökte slingra sig, han som hade delat ut ordet. Han sa "det är svårt att se härifrån, man måste räcka upp handen ordentligt." Det låter ju rimligt, man måste ju se nån för att ge den en mikrofon! Det var bara det att min arm var sträckt rakt upp, även min kropp, och han stirrade på mig och gick förbi. Sånt gör ont. Riktigt ont. Människor som inte kan tro att ungdomar kan ställa vettiga frågor och acceptera svar, tänka själva och faktiskt vara engagerade, såna människor gör mig så sur. Jag trodde att på en konferens som bl.a. handlade om diskriminering händer inte sånt. Tji fick jag.
Nu låter det som att jag är jättebesviken på konferensen och att jag bara kommer komma ihåg det. Men så är det icke! Jag tyckte konferensen var överlag jättebra och jättetrevlig, och speciellt - intressant! Alla som inte var där missade verkligen nåt!
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home